"klick"

Idag slog mitt hjärta tusen volter när jag mötte mitt livs kärlek.

Vi hade åkt samma buss från Bäckebol och hoppade bägge två av vid centralen. Hack i häl gick vi mot Brunnsparken. Som ett fån kunde jag inte sluta le åt tanken att vi skuggade varandra, kanske hoppades jag redan där och då att vi på något sätt skulle få kontakt. Mitt försprång var snudd på för kort för att jag på ett diskret sätt skulle kunna få bekräftat att han fortfarande styrde sina steg mot samma håll som mig, men stundtals dök han upp i ögonvrån och skänkte mig lugn. När vi nått nordstan kände jag på mig att våra vägar skulle skiljas, därför girade jag ut rakt framför näsan på honom för att framkalla en nogrannt uträknad krock. Jag njöt av det de gnistrande ögonen och det lilla skrattet han fick fram när vi stötte emot varandra. Mitt hjärta slog ett par extra slag och vid det tillfället ville jag inget hellre än att omedelbums lära känna denna översöta man. Han hade på ett par millisekunder charmat mig mer än alla män tillsammans gjort under den gångna hösten. Jag vet att det låter fånigt men just där och just då visste jag att det här var någon jag inte ville låta slippa undan.

Trots det plötsliga begäret att ta kontakt så blev jag alldeles stum och totalt oförmögen att varken röra mig eller att föra mig verbalt Mitt i kaoset från Nordstan stod jag således alldeles stel och såg mina drömmars man försvinna längre och längre bort, iväg från mig och mina planer om giftemål och barn. Så jävla typiskt mig! Fan! Jag som var beredd på att slänga stoltheten och oron över att göra bort mig åt sidan och fråga ut honom på en date.

Det enda som finns att göra förutom att kontinuerligt patrullera Göteborgs gator i hopp om att återförenas med min kärlek, är att efterlysa honom. Så, har DU sett en stilig man i 27- till 30-årsåldern med mörkt tjockt hår, bruna ögon, 180cm, gnistrande blick, charmigt leende och svärmorsaktigt uppseende, ge honom mitt nummer och säg att jag väntar på honom!!