jakten på lycka

Ruset från Göteborgsvarvet börjar mattas av och jag finner andra saker att lägga min tid och min tankeverksamhet på. Den eviga jakten på lycka för mig framåt. Per-veckan lider mot sitt slut och vi sitter i detta nu och tittar på snabbgenomgången av bidragen som tävlar i schlagersemi nr 2. Imorgon jobbar jag tidigt och Pelle tar tåget upp mot huvudstaden igen för att hålla fortet där. Har levt i någon form av semesterkänsla de senaste 7 dagarna. Underbart. Om jag skall summera och betygsätta veckan så har den bjudit på sol, förvåning, kalorier av varierade slag och ett alltid så trevligt sällskap.

I helgen är jag ledig och fortsätter min minisemester fast på annan ort. Kan dock inte hjälpa att vara lite avsundsjuk på Pelle som åker till Rhodos med jobbet på söndag. När ska IKEA bjuda mig ner till Medelhavet? Jakten på lycka fortsätter.

Impossible is nothing..

..så stod det på min nummerlapp som var sponsrad av Adidas.. Sloganen är såå rätt. Ger man sig bara fan på något så är det inte omöjligt.

Jag tog mig runt Göteborgsvarvet gravt otränad utan att stanna mer än för att plocka upp vatten. Jag kom i mål på 2,04 vilket är helt ok under omständigheterna. Det bästa av allt är att jag slog Robbans tid från förra året!!! In your face!! =)

Det har varit ett helt underbart avslut på veckan och jag är sååå nöjd med mig själv. Det var riktigt trevligt att dricka öl och vin efter loppet med Pelle, Mickan, Therese, Lisa, Patrik och David. Välförtjänt! Vi kom aldrig ut men hade mysigt här hemma ändå...

I förmiddags tog jag en dusch och drog sedan ut stackars möra Pelle (som sprang på 1,19 igår - STÖRT!!) på en morgonpromenad innan frukost. Nu sitter vi å softar innan vi ska ner en sväng på stan å träffa Pelles familj som åkte ner från Örebro för att kolla när han och hans syster sprang igår. Ikväll blir det film och en date med mina favoritpojkar Ben och Jerry.

Kärlek till alla. Och du, Robban, du vet att jag för alltid kommer att gotta mig i att ha tagit din tid! Hahahaha

Ljuva ÅNGEST och NERVOSITET

Om nästan exakt 6 timmar så startar jag i Göteborgsvarvet. Jag har velat fram och tillbaka hur länge som helst gällande om jag ska ställa upp eller inte. Men Pelle har redan deklarerat för mig (som så många andra på jobbet) att jag är en mes för all framtid om jag inte kommer till start, så vad gör jag? Självklart ger jag efter och försöker börja ladda upp, i senaste laget.. Ångesten över att jag skall springa 2,1 mil i elt otränat och oförberett skick är minst sagt enorm. Ju närmre loppet jag kommer desto mer nervös blir jag också.. Jag LÄNGTAR tills det är över, fy tusan vilken sten som kommer falla från min betyngda axlar.. Men trots de minst sagt icke optimala förutsättningarna så har jag trots allt inget annat val än att ställa upp..? Vill ju inte höra att jag bangade när det gällde!!

Pelle är seriös han. Han har stenhård koll och drillar mig mentalt inför tvåtimmars-helvetet. Han bor för övrigt hos mig i en vecka framöver vilket är jätteroligt, vi ses för sällan.

Jobbigast just nu: Väntan!!!
Bäst just nu: Gårdagens mail

Slutet på en bra vecka, början på en ny..

Har haft en bra vecka. Så skönt. Så befriande.

Har jobbat heldagar hela veckan men trots att jag inte hunnit njuta fullt ut av det fina vädret så har jag burit solskenet i sinnet under mina pass på IKEA. Jag kan bara hoppas att den nya veckan blir lika bra, jag ser fram emot att fortsätta mot toppen.

Igår var det fest och alla var på underbart humör. Roligaste inslaget bjöd herr P Selling på när han full som en kastrull fick en hel spårvagn att skråla "Ja må hon leva" för en något genered och ack så blygsam Therese. Jag älskar hans underbara humör och livsgnista. Den är något att sträva efter att kopiera, jag hoppas att jag kan bli en bra copycat. Bilden av när herr resiseleiter Selling ställer sig och pissar mot ett ensamt stackars träd på Kungstorget kommer alltid att finnas kvar på min näthinna (och förevigat på kort) "Alla som måste uppsöka toalett följer efter mig" säger P och går max 10 meter bort. Komik i sitt esse.

Imorgon är jag ledig. Skall njuta fullt ut. Må väl alla som förtjänar det. Kärlek

Dagens i-landsproblem stavas...

Klädbrist.. Jag har en garderob knökad till både bredd och höjd men ändå inget att ha på mig. Känner ni igen er? Det är som om jag inte riktigt kan minnas vad jag hade på mig innan jag köpte de där senaste favoritplaggen... Och om jag mot förmodan kan erinra mig vad bar tidigare så är det stor chans att jag inte längre tycker att det är snyggt, eller ännu värre att det är missmatchat...

Kan någon snälla komma hit å påminna mig om vilka guldkorn jag har i min garderob som förpassats lååångt in i mörkret...?

Väntar ivrigt

Varje vecka har ett tema..

och denna veckan verkar det vara "olust"..

Det finns så väldigt många saker jag inte riktigt orkar göra. Vi kan börja med deklareringen. Den tar inte mer än ett par timmar att kontrollera men likväl så ligger alla papprena ivägen på matbordet och flyttas bara lite åt höger eller vänster när det är dags att äta. Missskötandet av administreringen smittar på något sätt av sig på den fysiska privatekonomin och min oansvarighet gör hål i plånboken. Jag våndas nåt oerhört varje gång jag ringer min telefonbank. Jag spänner hela kroppen och rynkar ihop ansiktet precis innan de kungör saldot, precis som om det skulle göra smällen mindre..

För att fortsätta klagosången så har jag ingen riktig lust att träna. För varje uteblivet träningstillfälle så lägger jag på mig lite extra kalorier och ångest. Det verkar omöjligt att få bukt med situationen då jag kommit till ett stadie där varje träningspass får mig att praktiskt taget ramla ihop och dö av ren utmattning (och detta redan vid uppvärmningen).

När klagovisan övegår till vers nummer två så handlar den om min lägenhet.. Projektet med att strukturera och organisera mitt levende har skapat ett kaos på mina blott 35 kvadrat. För den äventyrslystne kan det ses som en utmaning att försöka ta sig fram genom hinderbanan av allt bråte som jag vält ut på golven. Även om högarna verkar bli både färre till antal och i mindre omfång så lyckas jag ändå inte slutföra. Jag skjuter fram det förväntade slutdatumet till 2010.

Varje visa har en refräng, min har en slagkraftig sådan som lätt fastnar på huvudet. I Refrängen med stort R så sjungs det om jobb och framtid. Vad vill jag? Vad kan jag? Vad bör jag? Och viktigast av allt , hur fan bär jag mig åt för att känna mig nöjd? Allt är så ogreppbart och luddigt att jag blivit baktung och drattat på ändan. Här sitter jag med armarna i kors och låter allting bero. Jag har övergått från att vara delaktig i skapandet av min framtid till att sitta här och invänta ett drömläge. Kanske ploppar det upp när som helst å biter mig i arslet!? Jag vill, jag begär och jag hoppas på att någon skall ringa på min dörr och servera mig ett klockrent erbjudande på ett silverfat. I min dimmiga verklighet så har orken sinat och olusten gjort sig hemmastad...

På min lediga dag hade jag tänkt att ta tillfället i akt och försöka bli av med några av de tunga stenar jag bär på mina axlar, men 2 timmar efter att jag stigit upp så har jag inte åstadkommit mycket mer än att klä på mig, göra mig iordning och äta frukost. Nu har tröttheten satt in och kroppen är matt. Skall nog vila ett litet tag, vill ju inte ta ut mig helt....