Jag beklagar mig över..

... min hemska förkylning. Jag är så illa däran att jag kanske inte överlever..., eller?

Jag var ledig idag. Typiskt nog föll sig denna lediga dag samtidigt som ett viktigt jobbmöte. Med andra ord så har jag fått besöka min arbetsplats på min fria dag. Som kompensation för detta har min trevliga chef gett mig ledigt även imorgon. Tur är väl det, för jag har blivit än sjukare idag än vad jag var igår.

Så till en traumatisk upplevelse som utspelade sig på spårvagnen hem ikväll. Jag slår mig ned bredvid en man i 35års åldern som med största sannolikhet är på väg hem efter en lång och hård arbetsdag och som säkert längtar efter lite lugn och ro. Tji fick han. Direkt efter att min ända landat på sätet påbörjar jag en nysningsparad som utan överdrift varar i två minuter. Detta resulterar naturligtvis i en rinnande näsa. Jag försöker å mitt bästa att minimera antalet snörvlingar, vilket endast gör dem än mer frekventa och högljudda. Någonstans i mitten av åkturen känner jag dock att jag äntligen fått kontroll över situationen. Mitt största misstag ligger i det faktum att jag nu slappnar av och sänker garden. Från ingenstans kommer nämligen en hostattack som är så akut att jag inte vet vart jag skall ta vägen. Ju mer jag försöker försöker dämpa den desto mer eskalerar den och når ett okontrollerbart stadie. Jag kippar efter andan och hostar så hysteriskt att jag nästan kräks. Ögonen fylls av tårar som svämmar över utan någon pardon. Jag skäms. Min andnöd hindrar mig från att tänka rationellt och jag får panik. I ren desperation hoppar jag av spårvagnen två hållplatser för tidigt. Jag har tappat fattningen och har vid det här laget förlorat all form av värdighet.

Jag tittar efter vagnen när den passerar mig. Jag möter min bänkgrannes blick genom fönstret, han ser på mig med avsmak.

Jag är redo att dö nu.