Idag hade jag möjligheten att få testa Nintendo Wii!
Det bjöds in till tennisturnering i den virtuella världen idag. Den spontana tanken blir självklart "WOW vad häftigt!" Men i samma stund som förundran börjat stilla sig så sköljer något annan över mig, en insikt i hur gammal jag har blivit. Den ena klyschan efter den andra lämnar min mun och formar töntiga uttalanden som min pappa med all säkerhet skulle vara skyldig till om han stod här i mitt ställe. Jag kommenterar allt från teknikens under till hur bortskämda dagens ungdomar är.. "på min tid nöjde vi oss minsann med att skjuta änder med en gigantisk plastpistol med syntetiska pangljud..."
Min ålder till trots (för vid det här laget kan man mycket väl missta mig för en 60-åring) ger jag mig på ett försök att slå en forehand. Det visare sig att jag har lika bra timing i mina rörelser som Martin Timell har i sina punch lines. Med andra ord så missar min figur (som by the way har extremt fula glasögon på sig och har lyckats missmatcha hela sin utstyrsel) bollen och faller på näsan efter ett hårt luftslag. Den tveklöst dåliga svingen upprepar sig ett par gånger och ger samma resultat tills jag till slut, som genom ett under, råkar träffa bollen och faktiskt få den över nät. Den fula glasögonormenskaraktären har bjudit in till match! Trodde jag ja... Tydligen räcker det inte med att ha tur en gång för bollen kommer tillbaka och jag missar den IGEN!!
Efter ett par snabba game har jag lyckats förlora flertalet gånger mot spelare som jag på förhand dömt som talanglösa nobodies... Med detta dåliga facit så påbörjar jag den obligatoriska beskyllningen av allt från domare, sol, vind och slutligen även handkontrollen. Nått fel borde det väl rimligtvis vara på just min kontroll???!! Oturligt nog är en av mina motståndare en sann gentleman och erbjuder sig byta, varpå han ännu en gång visar var skåpet skall stå (han inte bara vinner i ordets rätta bemärkelsen utan misshandlar även det lilla självförtroende jag hade kvar).
Jag muttrar min väg ut ur turneringen och rummet. Tålamodet och intresset för att lära mig ett nytt spel är helt försvunnet. Och jag som bara ville vara lika bra och cool som kidsen.
Let´s face it, the glory is long gone, here comes early retirement.
.JPG)
2 kommentarer:
Alltså, kan man verkligen använda förmågan att spela fiktiv sport/reellt dataspel som måttstock för hur gammal man är. Jaqg var kass på Nintendo redan när jag var 15. Det är däremot lite jobbigt, att jag var 15 när spelet kom. Att jag började min karriär på en Commodore VIC 64, är väl än värre...
Att vara duktigt kass på ett Tv-spel får jag nog ändå bedömma som en indikation på att jag blivit gammal, utifrån min personliga måttstock. Jag kommer ihåg det underbara 90-talet med Amiga 500 (favoritspelet hette Giana Sisters var en rippoff på super Mario Bros) och Nintendo 8-bitars. Jag vill med nostalgi i sinnet minnas att jag regerade på spel med kass grafik. Då var inga leder trötta och inga hjärnceller för sega för att förstå samband mellan rörelse och resultat. Så jo, jag vill nog ändå använda ett virtuellt tennisspel som måttstock på när de första pensionsutbetalningarna förväntas komma med posten.
Skicka en kommentar