Somliga straffar Gud med en gång

Det kan tyckas att det är en sund och god vana att röra på sig. Det kan tyckas att en sund och god vana torde premieras. Men ack så fel man kan ha.

Jag fann mig i en lustig situation i fredags. Jag hade spenderat en supertrevlig kväll med tre vänner, en grill och en bag-in-box. Det geografiska avståndet till Göteborg yrkade på övernattning så vi trängde ihop oss i bäddsoffan (den som säger att trångt är mysigt glömde att tillägga hur varmt det även är). Morgonen efter insåg jag att till skillnad från de andra hade jag inga påskplaner. Mitt firande var avsgränsat till min sekundära familj IKEA och inte min primära (mamma hade bestämt fått veta att hennes dotter inte hade möjlighet att besöka sina föräldrar så tillvida de inte kunde matcha den timpenning med OB-tillägg som IKEA erbjuder). Till historien hör dock det faktum att den sekundära familjen inte behagade träffa mig under långfredagen, med andra ord så fann jag mig i en ofrivillig situation av ledighet under en hel dag. Inget jobb. Inga måsten. Ingen att spendera dagen med. Besynnerligt. Jag har inte varit ledig och ensam på så pass länge att jag faktiskt inte minns vad vanliga människor tar sig till vid tillfällen som dessa.

Jag bestämde mig för att besöka gymmet, det torde ju rimligtvis döda två timmar i alla fall. Men dra åt fanders! Gymmet var stängt! Ahhh! Panik. Plan B, vad fasen är plan B? Långpromenad i Skatås kanske, det får duga. Jag klädde mig i träningskläder som skulle tillåta både promenad och joggingtur, utifall att jag skulle få ett infall. På vägen till Skatås bestämde jag mig dock för att en löptur skulle ge mig bättre samvete att vräka i mig påskgodis under kvällen så därför styrde jag stegen mot 8 kilometersslingan och drog upp i löptempo. Fy tusan vad snabbt jag blev trött. Efter fyra km flåsade jag så högt att jag med all säkerhet hördes långa vägar, benen var ömma och munnen var torr. Med en vilja av stål och med siktet inställt på att fullfölja turen gav mig fan på att inte stanna. Den sista kilometern sprang jag minst sagt på sparlåga, det var ett under att jag fortfarande kunde hålla mig upprätt. När jag såg målet var det som en befrielse, plågandet hade nått sitt slut. Äntligen var jag i mål. Pust. Pust. Frust. Flämt..
I en blandning av lyckorus över att vara i mål och en mental instabilitet så chockade jag mig själv med att fortsätta springa. Jag fortsatte förbi målet och sprang de två kilometrarna hem. Jag måste ta mej fan ha förlorat förståndet. Väl hemma dunkade jag handen i porten och stönade ut ett "Jaaaaa!"

Vilket lyckorus.

På lördagsmorgonen hade den saliga känslan ännu inte lagt sig. Jag var fortfarande i en slags eufori och upplevde att all tid som inte spenderades i motionens och hälsans tecken är bortkastade. Därför gick jag ut på en timmas rask promenad klockan 9:00. Jag var plötsligt hurtigare än hurtigast. Men väl hemma kände jag att något var fel, vänsterfoten värkte. Hade jag fått sendrag? Värken blev bara värre och värre och idag har jag haft svårt att gå. Mina försök att vara duktig hade resulterat i något negativt. En amatörmässig gissning säger att det är slemsäcksinflamation, en åkomma som är ett resultat av dålig dämpning inuti foten. Om gissningen stämmer så blir det inga promenader och absolut inga löpturer på en bra tid. Fan!!

Somliga straffar Gud med en gång. Sunda vanor torde premieras men ack så fel det kan bli.