on the road again

Det är inte helt ok att klaga på det intressanta äventyr jag just nu är med om, men ibland måste man bara få spilla lite galla.. För att pendla fram å tillbaka mellan olika städer varje vecka och sova borta på hotell lika många nätter som hemma kan faktiskt tära på den bästa. Men det är ju trots detta en sju hellsikkes räckmacka jag glider fram på. Så vad kan jag annat än att digga läget och le åt de möjlighet jag ges.

MEN, om jag så bara för en liten stund får lov att vara pessimisten i gängen så skulle jag ta tillfället i akt att prata lite skit om medelålders kvinnor och män som ser det som ett äventyr of a life time att åka tåg från hemorten till stora hufvudstan. Tänk er 10 kvinnor i 40 års-åldern som högst en gång per år tillåts åka iväg på en stimulerande jobbmässa i storstaden och således laddat för detta i månader i förväg. De har packat massäck, de har lagt fram kläder på stolen i sängkammaren och de går upp i ottan.. De är först av alla nere på perrongen strax efter 6 på morgonen för att se till att de verkligen inte missar sitt tåg. De har biljetten i handen och har kollat vilken vagn och på vilken plats de skall sitta på minst 10 ggr innan de stiger på.. (och då givetvis på fel vagn eftersom att ivrigheten tar överhanden..).. Och sen börjar det. Kacklet alltså. Uppspeltheten tar ingen som helst hänsyn till att att klockan endast klämtat halv sju och att övriga resenärer försöker hinna med att få en blund innan de unisont öppnar väskorna och plockar fram datorerna betalda av diverse företag. Och till råga på allt så har kärringarna plockas massäcken fram innan tåget ens passerat herrljunga Det börjar mer och mer likna en utflykt i stil med de som utspelar sig på låg- och mellanstadiet...

Men vad har jag för rätt att klaga, jag är ju bara en juppie-wannabee som har fullt upp att tro att jag är viktig... ;)



KäRLEK!