Igår behövde jag komma bort. Det var en sådan typ av dag helt enkelt. En shoppingrunda på H&M blev räddningen. Jag plockade famnen med potentiella köp. Mickan mötte upp och tyckte till, det är tur jag har henne som hjälp för vad skulle det annars bli av mig?
Ett antal hundralappar fattigare begav vi oss till Tranquilo för att avnjuta en öl i solen. Daniel dök upp efter ett tag, mycket trevligt. Daniel är en frisk fläkt. Med sin breda stockholmska och sina hysteriskt roliga skämt lockar han till leenden.
När jag vaknade i morse var dock den kvävande känslan tillbaka. Det är som om jag har en inre orolighet som gjort sig hemmastadd i magen. Ibland blir det så påtagligt att jag vill kräkas. Det pirrar på ett obehagligt sätt i kroppen som om själen vill krypa ut ur det skal som håller den fast. Jag trivs inte för tillfället. Det behöver hända något radikalt. Jag funderar på att bara dra någonstans. Kanske inte ens säga till innan. Men vad är sannolikheten för det?
Fan. Varför kan jag inte bara glad hela tiden? Solen i ansiktet. Vinden i ryggen och nedförsbacke. Jag hoppas det kommer snart. Jag hoppas jag hittar läget och diggar det.
Kan man bestämma sig för att vara lycklig? Jag måste göra ett riktigt försök
.JPG)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar